kedjebrev.blogg.se

Om man hela tiden få höra kränkande ord bryts man ned som person. Tillslut tror man faktiskt på dem människorna och börjar fundera på om det verkligen stämmer. Det kanske är fel på mig.. det har jag ju alltid fått höra. Jag har bara varit stark och vägrat lyssna. Jag skulle verkligen vilja prata med någon och berätta allt...precis allt. Jag skulle vilja ge min version för en gångs skull. Jag önskar att jag hade modet att göra det.. men jag vågar inte. Jag är för rädd för konsekvenserna. Jag önskar att jag kunde berätta för alla, dem som påstår att mitt liv inte är jobbigt. Jag önskar att dem visste att jag inte är så lycklig lottad som dem tror. Jag bara önskar att dem visste hur allt egentligen är. Det skulle garanterat ändra deras uppfattningar om mig och förhoppningsvis förstå. Inget i mitt liv har varit en dans på rosor. Jag har under åren lärt mig att bygga upp en fasad för att inte andra ska förstå hur dåligt jag mår, men ibland brister det. Det är så mycket lättare att bygga upp en fasad än att berätta. Jag har fått svårt att lita på andra människor och det har i sin tur gjort så att jag bara låtit ett fåtal personer komma nära mig. Ibland drömmer jag mig bort och undrar hur det skulle va om jag föddes i en annan familj och stad. Hur annorlunda och troligtvis bättre mitt liv skulle varit.

 

 Förlåt för det här tråkiga inlägget men jag behövde verkligen skriva av mig någonstans.